onsdag 30 mars 2016

100% förnyelsebart? - nja tack

Förra tisdagen, 22 mars, hade tekniska nämnden sammanträde och vi hade en gedigen dagordning med bland annat sju nya upphandlingar som skulle annonseras ut. En av dessa var upphandlingen av elleverantör, alltså vem som från 2017 och framåt ska leverera den el som Solna stad använder i skolor, äldreboenden, idrottshallar och i park- och gatubelysning med mera. Även det kommunala bolaget Råsunda Förstads AB (som bland annat äger stadshuset) och det kommunala dricksvattenbolaget Solna Vatten AB ska vara med i upphandlingen och få sin el från den leverantör som vinner upphandlingen.

Som jag skrev om i mitt förra inlägg hade vi förra måndagen, alltså dagen innan nämnden, en debatt om klimatfrågan i kommunfullmäktige. Att det, trots det nya klimatavtalet från toppmötet i Paris i slutet av 2015, inte finns några planer på att tydligt skärpa klimatarbetet i Solna blev återigen uppenbart när politikerna i Tekniska nämnden diskuterade elupphandlingen.

I det s.k. förfrågningsunderlaget till upphandlingen, alltså det dokument som innehåller förutsättningarna för upphandlingen och där det framgår vad som köps, vilka krav som ställs på det som köps, hur jämförelsen av olika anbud kommer göras etc., fanns skrivningar om att leverantörer som, utan extra kostnad, erbjuder förnyelsebar el och t.ex. Bra miljöval får mervärde jämfört med leverantörer som inte gör det. Mervärde innebär att när man utvärderar de inkomna anbuden från olika företag drar man av en viss summa på det offererade priset och då blir anbud med mervärde något billigare, vilket kan leda till att priset blir lägre än andra leverantörers anbud och att en leverantör som har mervärde därmed vinner upphandlingen. Det innebär inte att man sedan drar av detta på priset i det faktiska avtalet men det är ett sätt att i bedömningen av vilket anbud som är bäst premiera vissa kvaliteter som har ett värde för staden och ge dessa en konkurrensfördel. Detta tycker jag är helt rätt, det är roligt att man har börjat använda sig av möjligheten att ge mervärde för miljöaspekter eftersom det går att göra så enligt lag. I underlaget fanns det också med ett krav som innebar att om Solna efterfrågar exempelvis miljömärkt el måste leverantören kunna ge oss det.

Men, vad är då problemet? Jo, det är just detta om. Om Solna längre fram efterfrågar det måste leverantören erbjuda det. Det finns dock idag inga som helst garantier för att Solna kommer att efterfråga detta, det finns med andra ord ett kryphål som innebär att om staden vill kan vi också välja att köpa el från både olja, kol och gas samt kärnkraft. I slutändan är det ju dessutom lägsta pris som styr vilket företag som vinner upphandlingen. Det är teoretiskt möjligt att ett företag som erbjuder el med klimatskadliga och miljöförstörande utsläpp lämnar ett ekonomiskt mer fördelaktigt anbud som därmed kan vinna. Det faktum att det finns ett uttryckligt krav på att leverantören måste kunna erbjuda grön el om vi vill ha det gör att det kanske inte är så sannolikt att elbolag med smutsig el ger sig in i den här upphandlingen, men det kan vi aldrig veta. Det finns inget som helt utesluter detta då det i slutändan hänger på Solnas goda vilja att ställa miljökrav längre fram.

Jag och Miljöpartiet tycker självklart att det här är fel, det är att ha alldeles för låga klimat- och miljöambitioner. Solna måste faktiskt ta ställning till vår egen efterfrågan, inte bara till leverantörernas utbud. Därför lämnade jag in ett yrkande tillsammans med mina oppositionskollegor från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och det gick ut på att Solna redan nu i upphandlingsunderlaget skulle slå fast att vi enbart vill köpa el från förnyelsebara energikällor. Vad tror ni hände? Jo, Alliansen röstade ner det. Jag undrar verkligen hur de menar att det går ihop med stadens miljöpolicy och riktlinjer för miljöarbetet som antogs förra året och där det explicit står att ”stadens främsta energirelaterade utmaning hänger samman med den negativa påverkan på miljön som användningen av fossila bränslen ger upphov till” och att ”staden ska arbeta för att öka användningen av förnyelsebar energi”. Borde inte en upphandling av 26,5 miljoner kilowattimmar el till staden vara det perfekta tillfället att göra just detta? Tydligen inte.

Varför var då Alliansen sådana motståndare till oppositionens förslag? Varför kunde de inte rösta ja till att Solna enbart ska köpa el från förnyelsebar energi? Alla partier uttalade sig inte i den frågan så det kan jag inte svara på. Däremot var det åtminstone två moderater som sade sin mening och de hade en stark betoning på de klassiska dystopiska invändningarna mot solenergi och vindkraft - ”solen lyser inte hela tiden” och ”det blåser faktiskt inte jämt”. Nej, det är ju förvisso sant men jag har vindkraftsel hemma i min lägenhet och jag vill upplysa om att jag kan tända lampan även när det inte blåser i Solna. Det är ju inte riktigt så det funkar. Så länge vi inte producerar vår egen el, med solpaneler på fasader och tak eller vindkraftverk som vi själva äger, utan köper el från ett bolag som producerar el från en energimix där kanske även kärnkraft ingår, som många elbolag gör, kan vi förstås aldrig garantera att just de kilowatt som Solna får ut i ledningarna är från ett visst energislag, det går ju inte att dirigera så att x kilowatt solel ska gå till Bergshamraskolan och x kilowatt kärnkraft får gå till en skola i Täby istället, eller liknande. Däremot får ju elbolagen krav på sig att säkerställa en produktion av förnyelsebar el som motsvarar den mängd som kunderna betalar för, det är så marknadsmekanismerna kan styra elproduktionen. Och så finns det ju faktiskt också elleverantörer som enbart har förnyelsebar energi i sin elmix.

Moderaterna deklarerade även att kärnkraft är en bra energikälla som vi inte aktivt borde välja bort, den har inte några klimatutsläpp och orsakar ingen negativ miljöpåverkan. Man är förstås i sin fulla rätt att tycka att kärnkraft är bra och det är ju då en tydlig invändning mot mitt och resten av oppositionens förslag. Kärnkraft är inte en förnyelsebar energikälla eftersom den kommer från den ändliga resursen uran och vårt yrkande utesluter alltså möjligheten att välja el från kärnkraft. Vill man inte välja bort kärnkraft blir det med andra ord svårt att rösta ja till yrkandet. Men när det gäller miljöfrågan hade någon visst väldigt selektivt valt att glömma bort det faktum att det använda och radioaktiva kärnbränslet från kärnkraften existerar och ska hanteras när det inte längre producerar någon el. Vi har haft kärnkraftverk i Sverige sedan 1954 men vi har ännu inte något slutförvar för avfallet. Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) har ansökt om tillstånd för att få bygga ett slutförvar och ansökan granskas just nu av Strålskyddsmyndigheten. Granskningen ska vara klar först under 2017 och sen ska regeringen fatta beslut om huruvida tillstånd ska ges eller ej. När vi väl får ett slutförvar ska det använda kärnbränslet förvaras där i 100 000-tals år för att inte avge radioaktiv strålning som påverkar människor och miljö. Det är inte direkt en betryggande situation vi har, med mer och mer radioaktivt avfall som ska göras av någonstans utan att vi vet var. Att med vetskap om detta sitta och säga att kärnkraft inte har någon negativ miljöpåverkan är helt barockt. Man ska heller inte tro på uttalanden om att kärnkraften i övrigt är problemfri. Anrikat uran format i kärnbränslestavar växer inte direkt på träd i Hagaparken. Uranbrytningen medför miljöpåverkan; den påverkar landskapet där gruvorna finns, den kräver energi som ofta har klimatutsläpp, det går åt kemikalier och det bildas skadliga restprodukter. Även anrikningen av uran och byggande, drift och rivning av kärnkraftverk orsakar förstås negativa miljöeffekter.

En annan invändning från moderaterna var ”Vi kan faktiskt inte lösa alla världens miljöproblem här, vi ska upphandla el till Solna!”. Ja, men varför innebär det att vi prompt måste hålla dörren öppen för att använda smutsig el i Solna? Det framgick aldrig. I övrigt vidhöll alliansen, däribland deras ”gröna röst” Centerpartiet, att vi ju kan ställa krav längre fram, när upphandlingen är klar. Vi får verkligen hoppas att det sunda förnuftet råder när vi tecknar avtal och att Solna då gör just detta, ställer krav och kräver förnyelsebar el. Jag hade dock önskat att vi slapp gå och hoppas, att vi istället hade satt ner foten och klargjort denna fråga redan nu. Men den som lever får se, som man brukar säga.
Alliansens resonemang i upphandlingen av el


onsdag 23 mars 2016

Låga klimatambitioner

I måndags, 21 mars, var det dags för månadens KF. På agendan stod bland annat en central interpellationsdebatt för oss i Miljöpartiet, nämligen en om konsekvenserna för Solna av klimatöverenskommelsen i Paris. Konsekvenser, vadå och hur då kanske ni undrar? Jo på klimattoppmötet i Paris i slutet av 2015 kom ju världens ledare överens om att vi måste begränsa klimatförändringarna och den globala uppvärmningen. Tidigare har man pratat om det s.k. 2-gradersmålet dvs. målet har varit att begränsa uppvärmningen av jordens medeltemperatur till 2 grader jämfört med förindustriell tid (innan vi började elda fossila bränslen och påverka klimatet så radikalt). Nu ser man dock att även en ökning av medeltemperaturen med 2 grader är otillräckligt och oacceptabelt, vi vet exempelvis att hela länder kommer gå under med den förändringen för att de ligger så lågt över havsytan idag att de kommer försvinna i havet när isar smälter, vattnet expanderar av värmen och havsnivån därmed höjs. Nu är istället målsättningen att lyckas begränsa uppvärmningen till mindre än 1,5 grader. Det är ett tufft jobb, vi är redan mer än halvvägs dit på grund av de utsläpp som redan har gjorts och den största skadan har gjorts på senare tid. Det börjar verkligen närma sig elfte timmen för att dra i nödbromsen och ställa om utvecklingen.

Det här får oundvikligen konsekvenser på lokal nivå för det är i varje enskilt land, i varje region och i varje lokalsamhälle - i Sverige representerat av kommunerna - som den verkliga förändringen och implementeringen av stora visioner och konkreta beslut måste ske. Detta är verkligen inte något som görs i en handvändning och det kommer knappast att ske spontant. Vi kommer inte att vakna upp en dag och inse att alla våra problem är lösta av någon högre makt eller någon okänd välgörare, det handlar om oss och våra val, det är vi som måste ta ansvaret och det är vi som måste göra jobbet. En kommun som Solna måste helt enkelt bidra aktivt.

Interpellationen skrevs av Jacques de Maré som är ersättare i KF och också ledamot i Miljö- och hälsoskyddsnämnden och den var ställd till kommunstyrelsens ordförande Pehr Granfalk (M). Pehrs svar var bland annat att ”Även om många stora frågor avhandlades på klimatmötet i Paris har inga specifika kommunåtaganden presenterats som del av överenskommelsen”. Detta är förvisso sant men med tanke på det jag beskrev ovan betyder det på intet sätt att vi kan luta oss tillbaka och vänta på att någon annan ska ta ansvar i hopp om att själva slippa göra något ytterligare. Under de två åren före klimattoppmötet publicerade FN:s klimatpanel IPCC sin femte klimatrapport och en sak som den lyfte fram var vikten av det lokala. Det står t.ex. att kommuner ses som centrala för att lyckas med klimatanpassning och att kommuner har en väldigt viktig roll att spela när det gäller att stadsplanera för minskade klimatutsläpp.

I det skriftliga interpellationssvaret från Pehr Granfalk fanns det dock visst hopp för framtiden, han verkar dela denna syn på att vad kommuner gör har betydelse. Han skrev bl.a. att ”mycket kan och bör göras på lokal nivå” och han tog då upp exempel på hur det ser ut i Solna idag på några punkter, som att vi har fjärrvärme från förnyelsebar energi som är märkt med Bra miljöval, att vi har väl utbyggd kollektivtrafik, att alla kontorsbyggnader i Arenastaden är miljöcertifierade med mera. Jag håller helt med om att detta är oerhört positivt. Men det räcker inte hela vägen och vi måste fortsätta jobba hårt - och hårdare! - med klimatfrågan, både för att minska våra klimatutsläpp och för att anpassa oss till det förändrade klimat som vi kommer att få till följd av den uppvärmning som redan är satt i rullning.

För privatpersoner brukar man prata om bilen, biffen, bostaden och nu även börsen som de största klimatbovarna. Det innebär att våra transporter, maten vi äter, våra byggnader och vårt sparande orsakar enorma koldioxidutsläpp. Det som behöver hända är en omställning till fossilfri trafik och transporter, halverad köttkonsumtion, enbart förnybar energianvändning och klimatsmarta investeringar och placeringar. Det här är något som lika väl kan appliceras på kommunens arbete som på hushållen. Ingen lär ha missat att det är väldigt mycket trafik i Solna och här behöver vi göra betydligt mer för att stimulera ett hållbart resande. När det gäller mat upphandlar vi mat både till skolor och äldreboenden med mera och då borde vi självklart också ta mer hänsyn till klimat genom att satsa på mer vegetarisk kost. Och när det gäller energianvändning i fastigheter då räcker det faktiskt inte att vi har miljömärkt fjärrvärme, för du kan inte tända lampan, driva kylskåpet eller titta på TV med hjälp av värme, det krävs också el och den ska komma någonstans ifrån. För att elen ska vara klimatsmart kommer vi behöva satsa mer på exempelvis vindkraft och solenergi. Och sist men inte minst, börsen. Hur går det egentligen ihop med några klimatambitioner att Solna exempelvis har investerat 5 miljoner kronor i oljebolaget Exxon mobil? Det gör det inte överhuvudtaget, det är faktiskt oacceptabelt. Det finns med andra ord ganska många saker som Solna kan och behöver göra för att verkligen agera i klimatfrågan, det är definitivt inte läge att luta sig tillbaka och vara nöjd.

Även om Pehr Granfalks skriftliga svar på Jacques fråga delvis var bra var det också tydligt att inga särskilda initiativ kommer att tas till följd av det som skedde på mötet i Paris, ingen förstärkning av Solnas klimatarbete kommer att ske. Och några oroväckande saker uttrycktes också av Pehr i talarstolen. Han pratade om att man inte får ”ryckas med” av att det har varit ett stort klimatmöte i Paris, det vore dumt om man direkt efter en konferens sätter sig och gör något själv. Istället måste man invänta hur politikerna på det nationella planet agerar. Det är bra att vilja samordna resurser men klimatfrågan är alldeles för viktig och klimathotet alldeles för överhängande för att vi ska stå och stampa utan att göra något. Vi vet redan idag tillräckligt mycket för att vidta fler och hårdare åtgärder för att få ner växthusgasutsläppen i kommunen, det är bara att sätta igång. Att vilja skjuta det på framtiden med hänvisning till att man väntar på vad staten säger det visar verkligen inte på något ledarskap och det är ytterst beklagligt. Det verkar helt enkelt inte bättre än att klimatmötet och klimatforskarnas rapport och vad de faktiskt innebär har passerat ganska obemärkt förbi Solnas styrande politiker.
Jag i talarstolen iklädd tröja designad av Grön Ungdom med trycket "Climate warrior"

tisdag 22 mars 2016

Efter terrordåden i Bryssel

Efter en lång dag och kväll i stadshuset igår vaknade jag upp först efter 8 imorse och klockan 08.19 gick Omni ut med en nyhetsflash som löd ”Flera explosioner har inträffat på Bryssels flygplats Zaventem, rapporterar Sky News”. Det är sällan man så snabbt blir så fullständigt klarvaken som jag blev av att läsa detta meddelande omgående efter att jag hade slagit upp ögonen. Därefter ägnade jag två timmar åt att följa liverapporteringen från Bryssel och det blev bara mer och mer skrämmande ju längre tiden gick.

Vid 8-tiden imorse inträffade alltså två explosioner på den största flygplatsen i Bryssel. Senare meddelade den federala åklagaren att det handlade om självmordsattacker. Livebilderna från flygplatsen kort efter explosionerna visade på stor förödelse och en tumultartad situation med ett stort antal människor som skulle utrymma byggnaderna. Ungefär en timme efter de första rapporterna från Zaventem kom nästa hemska besked, en ny explosion hade inträffat, denna gång mitt i centrala Bryssel på tunnelbanestationen Maelbeek som är stationen belägen närmast EU-parlamentet och Europakvarteren. Inom kort efter dåden på Zaventem höjdes terrorhotnivån till den allra högsta och efter explosionen i tunnelbanan gick myndigheterna ut med uppmaningen till alla i Bryssel att stanna där de var och hålla sig inomhus. All kollektivtrafik och tågtrafik inom, in i och ut ur Bryssel stängdes av. Under eftermiddagen har det rapporterats att polisen fortfarande jagar flera gärningsmän och medier har även rapporterat att Daesh (IS) via Amaq, ett nätverk som sprider information mellan Daesh-anhängare via krypterade chatt-appar, ska ha tagit på sig bombdåden både på flygplatsen och i tunnelbanan. Antalet döda och skadade i attackerna verkar fortfarande inte vara helt fastställt men det har talats om över 30 döda och mer än 200 skadade.

För mig känns det surrealistiskt att det idag alltså har skett flera terrorattentat i Bryssel. Bryssel är den staden utanför Sverige som jag har besökt flest gånger och därför har jag för första gången en tydlig personlig koppling till den plats där det ofattbara sker. Fram till slutet av januari i år bodde min pojkvän i Bryssel eftersom han jobbade för Miljöpartiet i EU-parlamentet och jag har därför varit där sex gånger bara sedan 2015. Jag har varit på Zaventem, jag har passerat vid Maelbeeks tunnelbana, jag har rört mig på de platser där det idag var kaos. Min pojkvän bodde där, jobbade där, passerade där dagligen. Den här veckan börjar påsken och hade det inte varit för att han nu har flyttat hem till Sverige är det en lågoddsare att någon av oss de närmaste dagarna skulle färdas mellan Sverige och Belgien över ledigheten. Det hade kunnat vara så nära, även vi hade kunnat hamna mitt i stormens öga, vi hade kunnat vara någon av de skadade eller till och med döda. Det är sådant man inte vill tänka på men som oundvikligen slår en nu. Efter terrorattentaten i Paris i november, då jag bara några dagar senare skulle åka till Edinburgh, Skottland för att hälsa på min bästa vän som bor där och som fyllde år, minns jag att min mamma ringde och vädjade att jag skulle stanna hemma och att jag definitivt inte skulle boka några resor till Bryssel. Jag avfärdade detta och tyckte att det var osannolikt att något mer skulle hända och varför skulle det ske precis där jag var, just när jag var där? Och det är förvisso en ganska sund hållning, jag tror att det är så vi måste tänka och agera även om vi inte ska ta risker, bete oss dumdristigt eller helt gå emot myndigheters rekommendationer. Jag tycker inte att vi kan tillåta oss att helt gripas av panik, lamslås, förändra våra liv eller låta oss kuvas av några sjuka människor som vill ta allas vår frihet ifrån oss är men jag måste ju onekligen säga att jag ändå fick lite perspektiv på saken idag.

Det är så fruktansvärt det som har hänt och det går inte riktigt att ta in att det faktiskt har hänt. Jag tänker på alla människor som blev offer för attentaten, på alla som har befunnit sig i närheten och levt i skräck och på alla som har förlorat någon eller fått gå med oro gnagande, ovetandes om deras anhöriga, vänner eller kollegor fanns bland de drabbade. Det här är inte den första terrorattacken och vi kan säga med största säkerhet att det tyvärr inte heller kommer att bli den sista. Enligt Global Terrorism Index ökade antalet döda i terrorattacker med 80% från 2013 till 2014, vilket är den största ökningen de senaste 15 åren. Sedan 2000-talets början har det skett en mer än niofaldig ökning av antalet döda i terrorattacker, från 3329 personer år 2000 till 32 685 personer år 2014. Det är en extremt skrämmande utveckling och den har blivit oerhört påtaglig för oss som lever i Europa, först med dåden i Paris för bara några månader sedan och nu med det som skedde i Bryssel idag. Jag tycker att det är så sorgligt och så upprörande att det sker så oerhört många terrordåd runt om i världen hela tiden och att mängder av människor får sätta livet till och aldrig ges möjlighet att andas ut och verkligen känna sig trygga. Som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap skriver och som också framgår av Global Terrorism Index är det är ganska få länder som under 2000-talet har varit helt förskonade från terrorism men det är ett fåtal länder som sticker ut och där både de flesta attackerna sker och där de allra flesta dödsfallen inträffar. Under 2014 var det i bara fem länder - Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien - som runt 80% av alla omkomna till följd av terroristattacker dog.

Terroristerna, oavsett vilka de är, var de verkar och med vilka medel de utför sina dåd, har gemensamt att de vill skrämma oss, tysta oss, begränsa oss, så split mellan oss och göda hat. Vi måste vara starka och visa att en annan väg är möjlig, vi får inte vika ner oss så som de vill och vi får heller inte överge våra värderingar om ett fritt, öppet, solidariskt och demokratiskt samhälle där alla människor är välkomna. Vi får inte sluta drömma om, hoppas och tro på att en annan värld är möjlig!
Bild från det belgiska nationaldagsfirandet i Bryssel i juli 2015 som råkade sammanfalla med min visit i staden

måndag 29 februari 2016

Miljöpartiets dialogkonferens om migrationspolitiken

I helgen träffades drygt 300 miljöpartister på tre orter i landet för att delta i en dialogkonferens. Ministrar, riksdagsledamöter, representanter för partistyrelsen, kommun- och landstingspolitiker, ordföranden för lokalavdelningar, representanter för sidoorganisationer och vanliga medlemmar samlades för att diskutera hur Sverige ska kunna ta emot fler människor på flykt.

Bakgrunden till konferensen är att Miljöpartiet i regering har medverkat till att fatta beslut om en betydligt mer restriktiv migrationspolitik än tidigare och som ligger väldigt långt från den politik som vi hade velat genomföra vid makten. I vårt partiprogram slår vi fast att vi tror på en öppen värld utan gränser där alla människor kan flytta men ingen tvingas fly, där vi möter människor med möjligheter, inte murar och där fri rörlighet är en mänsklig rättighet. Att ställa sig bakom en politik som på många sätt går i helt motsatt riktning kan framstå som obegripligt, jag personligen och många med mig har varit besvikna och upprörda, och det var inte heller något lätt beslut för partiet att fatta. I slutändan valde dock partistyrelsen och riksdagsgruppen att den här överenskommelsen var bättre än alternativen, man såg helt enkelt ingen annan väg framåt som just nu hade lett till att flyktingpolitiken blev mer human. När överenskommelsen presenterades var vi många som ansåg att gränsen för vad som kunde accepteras med råge hade passerats, att Miljöpartiet istället borde ha lämnat regeringen och tvått sina händer från U-svängen i migrationspolitiken. Det finns givetvis gränser för vilka politiska beslut ett parti kan vara med om att fatta men eftersom alternativet hade varit att Miljöpartiet lämnade walk over till partier som M, KD och SD och lät dem diktera villkoren för migrationspolitiken är det frågan om någon grön väljare hade föredragit detta. Det hade kanske känts bra att slippa vara delaktig i beslutet men om utfallet hade blivit en ännu mer inhuman politik där vi helt börjar frångå internationella konventioner och mänskliga rättigheter, hade det då verkligen funnits något att känna sig stolt över i sitt agerande? Det är en svår filosofisk fråga och Miljöpartiet har försökt göra det minst onda av flera dåliga alternativ.

Målet med dialogkonferensen var utifrån den rådande situationen att hitta vägar framåt för ett bättre mottagande av de människor som flyr till Sverige samt en återgång till en mer human migrationspolitik som återigen öppnar upp vårt lands dörrar för fler människor. Om vi lyckas lösa de problem som mottagningssystemen har uppvisat de senaste månaderna och förbättra etableringen av nyanlända kan vi skapa momentum för att den treåriga tillfälliga migrationslagstiftningen så snabbt som möjligt ska kunna upphävas. Det handlar om att höja kapaciteten inom mottagande och etablering för de nästan 200 000 personer som redan idag har kommit hit men inte fått börja sina nya liv och för dem som kommer att komma hit framöver.

Hur gick det då denna lördag i februari? Det är sannolikt många som undrar med tanke på att dialogkonferensen har blivit förhållandevis känd utanför partiet i och med medias rapportering. I lördagens DN, inför konferensen, kunde man t.ex. läsa på ledarsidan att “Miljöpartiet ger sig (...) ut i okänd terräng. Den interna processen kan leda till regeringskris” och att vi skulle ägna dagen åt “gräsrotsterapi” och “krishantering”. Ja, varför inte? Att gå i terapi är ju något man gör för att åstadkomma förändring, det är en positiv process som utvecklar, jag tror att fler borde prova det och mot bakgrund av det som har hänt i svensk politik är det inte konstigt att ett sådant behov finns. Parterapi är ju ett sedan länge känt verktyg att ta till när relationen mellan två personer stöter på hinder, varför skulle inte en organisation där 17 000 medlemmars åsikter och viljor ska komma till tals förtjäna lite terapeutiskt arbete någon gång ibland? Krishantering tycker jag är en mycket träffande beskrivning av vad dialogkonferensen handlade om, världen ser just nu den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget, över 60 miljoner människor är på flykt från krig och förtryck och det är självklart något som vi måste hantera, vilket var precis vad vi miljöpartister ägnade helgen åt att diskutera hur vi ska göra.

Det finns ett stort behov av bostäder, jobb och välfärd, vi behöver bland annat förstärka socialtjänsten, skolan, barnomsorgen och delar av hälso- och sjukvården. Vi behöver också påverka samhällsdebatten i en mer positiv riktning så att fler röster hörs för en mer human flyktingpolitik och vi måste ge stöd till civilsamhället och andra aktörer som bidrar till en positiv utveckling. Under dialogkonferensen lades totalt över TUSEN förslag på vad vi skulle kunna och behöva göra som politiker, parti, regering och som land på dessa och andra områden. De handlade om allt ifrån att ändra lagstiftningen så att det blir möjligt att läsa SFI från dag ett i Sverige till att införa ett statligt stöd till kulturorganisationer inom civilsamhället som jobbar med aktiviteter riktade till nyanlända och att inrätta en särskild kommunal förvaltning (överförmyndare) med ansvar enbart för hanteringen av ensamkommande flyktingbarn så att inte olika utsatta grupper i behov av hjälp ställs mot varandra när prioritering måste göras. De förslag som togs fram kommer partiet att jobba vidare med för att sedan kunna driva i regeringsställning och diskussionerna under dagen kommer att ge vägledning i partiets framtida politiska vägval. Det blev en heldag fylld av energi, inspiration och tillförsikt om att vi tillsammans kan komma med kreativa lösningar som gör att den nuvarande migrationspolitiken kan förpassas till historien och att Sverige åter kan ta på sig ledartröjan som en humanitär stormakt. Nu är det, som vår partisekreterare Anders Wallner uttryckte det, dags att kavla upp ärmarna och börja jobba!

På konferensen deltog miljöpartistiska politiker från hela
landet och alla nivåer, här är jag och vår Kultur- och
demokratiminister Alice Bah Kuhnke

onsdag 24 februari 2016

Tar du notan?

Solnas mest hypade område är Arenastaden, den helt nybyggda stadsdelen där bland annat nationalarenan i fotboll (tillika hemmaplan för finalen i Melodifestivalen som snart går av stapeln) Friends Arena samt landets största shoppinggalleria Mall of Scandinavia ligger. Men även om MoS onekligen andas lyx och arenan på många sätt är storslagen är det inte bara guld och gröna skogar i denna modernitetens tänkta högborg. Nej, trots att allt ska vara nytt och fräscht och andas framtid har man missat något väsentligt, nämligen att säkerställa att stadsdelen är tillgänglig för alla människor. Detta var något som vi i Miljöpartiet lyfte till debatt i kommunfullmäktige i måndags 22/2 genom en interpellation av Martin Marmgren. Martin, Bernhard Huber och jag var uppe i talarstolen och debatterade.
Det kan knappast komma som någon nyhet att det finns många människor med olika funktionsnedsättningar som har det svårare att ta sig fram i stadsmiljön, det kan exempelvis handla om att att man är rullstolsburen, använder rullator eller är har en synnedsättning. Att man ändå ska ha möjligheter att ta sig fram och röra sig så som man önskar är en självklarhet och det finns därför en mängd olika bestämmelser som reglerar hur man ska säkerställa tillgänglighet. Den svenska lagstiftningen utgår från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, det finns regler och krav i Plan- och bygglagen, plan- och byggförordningen och Boverkets byggregler och det finns dessutom flera handböcker med tips och inspiration för hur man bygger tillgängligt. Det borde med andra ord inte vara någon rocket science att göra rätt.

Ändå har det inte blivit rätt i Arenastaden. Mitt på den centrala gatan Evenemangsgatan som leder fram till Mall of Scandinavia och Friends Arena har man t.ex. byggt trottoarer helt utan avfasade kanter vid övergångsställen och glömt att det måste finnas markeringar - ledstråk - för personer med synnedsättning. Att ta sig upp och ner på trottoaren blir svårt för den som sitter i rullstol (och det drabbar även personer som är ute och går med barnvagn) och att alls hitta övergångsstället kan ju onekligen bli en utmaning för den med synnedsättning. Att så är fallet i det som marknadsförs som en av norra Europas mest moderna stadsdelar är bedrövligt.

Men så här kan man väl ändå inte ha det, det måste väl åtgärdas? Ja, så är det förstås. Och givetvis ska sägas att i projekt av den omfattningen som Arenastaden utgör kan misstag ske, någon kan göra fel, det är förståeligt. Därför är det ju också alldeles utmärkt att man, när ett projekt är färdigt, alltid genomför en slutbesiktning där man kan kontrollera att jobbet är ordentligt gjort och uppfyller de krav som ställts på den som byggde det hela. Om man då hittar fel och brister så får detta göras om och göras rätt och då är det exploatören som byggde som får betala notan. Det fungerar dock lite som på ett engelskt bröllop - "Speak now or forever hold your peace" - så om man däremot inte konstaterar att det finns fel när besiktningen görs, ja då lär man bli så illa tvungen att bekosta kalaset att fixa problemet själv. Det är tyvärr vad som har skett för Solna stad i flera fall i Arenastaden.

I budgeten för Tekniska nämnden där jag sitter finns som tur är medel avsatta för tillgänglighetsåtgärder. Men är det rimligt att vi ska lägga de pengarna på att ta in ett företag som får göra om jobbet som ett annat företag borde ha gjort rätt från början? Vissa brister borde ha varit uppenbara men de kan ju helt enkelt aldrig ha påpekats vid besiktningen eftersom de inte blev åtgärdade direkt, utan omkostnader för staden. Jag anser att Solnas budgetmedel borde gå till tillgänglighetsanpassning av sådant som byggdes i en tid då kraven var lägre eller behoven annorlunda, inte till att bygga om något som blev klart för bara några månader sedan och där kostnaden inte ens borde ha landat på staden. Det är ändå våra skattebetalares pengar det handlar om och jag skulle önska att de inte behövde spenderas på åtgärder för att rätta till Solnas eget slarv. Men vad säger du som läser, tar du notan?

tisdag 23 februari 2016

Våga inte ifrågasätta bilen i Solna

På gårdagens kommunfullmäktigesammanträde (22/2) var frågan om Solnas bilparkering stekhet. Först skulle vi debattera en motion från SD om att slopa parkeringsavgifterna på kvällar och helger och lite senare var det dags för en motion från V om att göra parkeringsnormen vid byggnation mer flexibel.

2012 införde Solna, som första kommun i landet, parkeringsavgifter dygnet runt, alla dagar i veckan. Det var detta som SD nu ville ändra på och istället gå tillbaka till det gamla systemet då det var gratis att parkera på kvällstid och det inte heller fanns några avgifter på helger. Men det beslut som fattades 2012 fattades i fullständig politisk enighet mellan alla sju partier i dåvarande stadsbyggnadsnämnden och KF. Det fanns en samsyn om att Solna hade för låga parkeringsavgifter, något som vi i Miljöpartiet också hade lyft i våra budgetmotioner i flera års tid. Solna hade nämligen, i stort sett, haft samma parkeringssystem och nästan oförändrade taxor i över 20 års tid så det var hög tid för en förändring, av flera anledningar.

Varför är det då så viktigt med parkeringsavgift? Jo, Solna är landets tredje minsta kommun sett till ytan och ett av våra största miljöproblem är trafiken som leder till klimatpåverkande utsläpp, luftföroreningar, buller, långa köer och stora barriäreffekter. Inte nog med det, markytorna i staden är dessutom begränsade samtidigt som Solna expanderar kraftigt och är i behov av platser att bygga på. I det perspektivet blir det tydligt att bilen skapar hinder inte bara för en god miljö utan också för ett effektivt markutnyttjande i en växande stad. Att med hjälp av ekonomiska incitament styra om både resvanor och markanvändning är därför centralt för människors hälsa, för miljön och för Solnas stadsbyggnadsplaner. Här har parkeringsavgifterna en viktig roll att spela och det är därför angeläget att de ska gälla även i fortsättningen. Det är inte rimligt att år 2016 subventionera privatbilism när det finns så många andra viktigare värden i den moderna, hållbara staden.

För oss i Miljöpartiet kom det som en mycket positiv överraskning att alla partier stod bakom att uppdatera parkeringsavgifterna 2012, man kan lugnt säga att det var något vi aldrig hade trott skulle föreslås av staden eller andra partier. Men, plötsligt händer det, och vi som ofta förespråkar vikten av att agera som en föregångare och ett gott exempel var givetvis glada över att Solna för en gångs skull kunde sägas ha gjort just detta.

Det är dock inte ovanligt att våra parkeringsavgifter kritiseras, det finns de som tycker att de är för höga och att det är orättvist att t.ex. släkt och vänner som kommer och besöker Solna ska behöva betala för att parkera bilen även på helgen. Det är förstås beklagligt om anhöriga inte känner att de kan komma och hälsa på i Solna men jag ser ändå att det handlar om att förändra hela synen på resande, att börja luckra upp gamla invanda resmönster och dessutom ta sig en funderare på vad det är för kostnader som står mot varandra. Alla vet ju att det kostar pengar att ha en bil. Det kostar pengar att köpa den, tanka den, försäkra den, besiktiga den, skatta för den, passera vägtullar med den och det kostar pengar att parkera den. Det är ganska många omkostnader, och då är har jag inte räknat in den alternativkostnad som ibland uppstår när man tvingas sitta i långa bilköer. Men, även om det kostar pengar att ha och köra en bil är det mycket sällan gratis att resa bort överhuvudtaget. Om man ska hälsa på hos någon i en annan stad eller stadsdel har man ju några olika resmöjligheter och bilen är en, men inte heller de andra är utan omkostnader. Väljer man tunnelbana, buss, tåg eller något annat får man köpa biljetter till det, tar man bilen får man betala för bensin, trängselskatt och parkering.

Det ska också sägas att något som lätt hamnar i skymundan i debatten om Solnas uppfattat höga p-avgifter är det faktum att vi har väldigt låga boendeparkeringsavgifter, det kostar bara 3000-3600 kr om året beroende på om man köper sitt märke månads- eller kvartalsvis. Det kan jämföras med nästan 11 000 kr om året för boende i Stockholms stad. Dessutom har försäljningen av boendeparkeringsmärken ökat med 15% sedan avgiftshöjningen och det är positivt, det har sannolikt bidragit till minskad bilanvändning när boende i Solna inte längre upplever att de vinner på att ta bilen till jobbet bara för att undvika avgifter för att ha den parkerad hemma på dagtid. Dessutom är det våra boende i kommunen som marken för parkering i första hand ska avsättas för, vi ska inte uppmuntra folk att ta bilen till Solna om de istället kan välja andra alternativ.

Alla partier utom SD sluter fortfarande upp bakom det nuvarande parkeringssystemet, samt bakom att det ska göras en översyn av hur det fungerar och vid behov (och ett sådant finns) vidtas ytterligare åtgärder för att säkerställa att systemet fungerar optimalt, t.ex. att folk betalar sina avgifter, att det finns en väl avvägd och rättvis övervakning osv. Däremot framträdde det väldigt tydligt, framför allt i den senare debatten om parkeringsnormer vid byggnation, att allianspartierna i Solna har en radikalt annorlunda syn på bilism och problemet med fossildriven trafik i Solna än vad t.ex. vi i Miljöpartiet har.

 februari 2016, bara två månader efter klimattoppmötet i Paris där världen fick ett nytt globalt klimatavtal, är det i Solna tydligen ännu kontroversiellt att prata om åtgärder för att minska bilismen. Företrädare för Alliansen vill inte höra talas om det, de framförde nämligen att bilägandet ökar ”trots ett kvarts århundrade av bilfientlig politik och bilfientlig retorik” (!) och menar därför på att vi kommer behöva fortsätta bygga för att människor ska köra bil. Att man på något sätt skulle kunna stadsplanera för ett minskat bilanvändande det kan man tydligen glömma. Och även om det nu vore möjligt att lyckas med det är det för guds skull det sista man borde göra, enligt Alliansen, den problematisering av bilägande och biltrafik och förslag på åtgärder som t.ex. vi i Miljöpartiet för fram är nämligen både ”von oben” och ett ”obehagligt, elitistiskt och lite förtryckande sätt att se på samhällsutvecklingen”.

Hjälp, jag som i min enfald har gått omkring och trott att jag kämpar för att hejda klimatförändringarna så att, ja jag vet inte jag, vi kanske kan försöka undvika att vissa länder på jorden försvinner under havsytan och tvingar miljontals människor på flykt. Men jag ska genast ompröva denna förtryckande hållning så att jag inte bidrar till att framkalla obehag för någon privilegierad invånare i vår svenska huvudstadsregion, det vore ju lite väl elitistiskt och bilfientligt annars.


måndag 22 februari 2016

Detta är en segerns dag, låt oss alltid minnas den!

Det är svårt att beskriva glädjen och lättnaden som infinner sig nu när Mark- och miljööverdomstolen äntligen har kommit med sin dom i det uppmärksammade och utdragna målet om Råstasjön. Processen har varit lång, redan hösten 2011 seglade byggärendet upp på agendan i Solna och det första förslaget till detaljplan med hus innehållande ca 1800 bostäder vid sjön presenterades i slutet av 2012. Sedan började striderna om bygget - Naturskyddsföreningen engagerade sig snabbt, mängder av Solnabor upprördes och kontaktade staden, Nätverket Rädda Råstasjön grundades, anmärkningsvärt många människor lämnade synpunkter under den formella samrådsprocessen, Länsstyrelsen kritiserade planen, WWF utnämnde Råstasjön till en svensk pärla… listan på saker som har skett kan göras oändligt lång.

Efter den omfattande kritiken och till följd av bland annat naturvärdesinventeringar fick detaljplanen göras om och projektet bantas till ca 600-700 bostäder. Det nya förslaget presenterades våren 2014 och trots att protesterna fortsatte med samma, om inte mer, intensitet än tidigare godkände alliansmajoriteten i Solna den kontroversiella detaljplanen i juni 2014. Men där, efter att redan ha harvats i två år och tio månader, tog istället den juridiska processen vid när ett stort antal personer och grupper överklagade planen till Länsstyrelsen. Det dröjde nästan nio månader, till mars 2015, innan Länsstyrelsen kom med sitt avgörande men det var inte vad motståndarna till bygget hade hoppats på, myndigheten gick nämligen på Solna stads linje och sade ja till husen vid Råstasjön. Så gjorde även Mark- och miljödomstolen i juli 2015 efter ytterligare ett överklagande till denna instans. Men miljökämparna gav inte upp utan överklagade till det som normalt utgör den högsta instansen, Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Precis som i HD är det inte vilka mål som helst som tas upp men fallet med Råstasjön beviljades prövningstillstånd eftersom MÖD ansåg det fanns behov av prejudikat i frågan om hur avvägning ska göras mellan strandskyddslagstiftningen och bebyggelse.

Nu har MÖD haft frågan på sitt bord i sju månader och väntan har varit nästan olidligt lång. Men idag kom äntligen beskedet - detaljplanen upphävs och inga bostäder får byggas innanför strandskyddat område! Detta är oerhört glädjande, domstolen konstaterar klart och tydligt att det inte finns förutsättningar att upphäva strandskyddet eftersom större delen av marken aldrig har varit ianspråktagen tidigare att eftersom det inte har presenterats något som bevisar att bostäderna som föreslås vid Råstasjön inte lika gärna skulle kunna byggas på en annan plats, Det som Solna stad och Alliansen de senaste månaderna har börjat hänvisa till, nämligen att Solna "måste" bygga vid Råstasjön för att uppfylla sitt åtagande kopplat till utbyggnaden av tunnelbanans gula linje, ger domstolen inget för utan slår fast att "Den omständigheten att kommunen genom avtal har bundit upp sig för att bygga bostäder inom det aktuella området saknar betydelse vid bedömningen om intresset [av att bygga bostäder] kan tillgodoses utanför området."

Ett moln på himlen kvarstår dock och det är det faktum att MÖD öppnar upp möjligheten för Solna stad att överklaga beslutet till Högsta Domstolen. Enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar är detta möjligt att göra när det kan anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen av målet. Det återstår att se om Solna väljer att överklaga och i så fall huruvida HD medger prövningstillstånd eller ej. Än är det med andra ord inte över men dagens besked är ändå en oerhört stor seger för alla som har kämpat så hårt så länge för att bevara Råstasjöns unika naturmiljö och rekreationsmöjligheter. I spetsen för detta arbete har en grupp särskilt engagerade människor gått - Nätverket Rädda Råstasjön.
Svanen Frasse (eller någon av hans kompisar) firar beskedet
Alla vi som bor i Solna har på ett eller annat sätt hört talas om frågan om byggplanerna vid Råstajön, detta tack vare nätverkets oförtröttliga arbete med att bedriva sin motkampanj. I ur och skur, varje dag, i alla lägen har de skapat opinion kring denna fråga som har kommit att bli den mest uppmärksammade i kommunen och för detta ska de ha all heder! Nätverket, som bildades av Naturskyddsföreningen i Solna-Sundbyberg, har hela tiden förstått att Råstasjön är alldeles för unik för att inte bevaras. Miljöpartiet i Solna har liksom nätverket varit motståndare till bygget från början men även om vi som politiskt parti i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och nämnder har sagt nej går det inte att nog understryka vikten av att en så stark folkrörelse som Rädda Råstasjön är tar strid i frågan. Utan alla eldsjälar i nätverket ska vi inte tro att bevarandet av vår vackra sjö hade varit på allas läppar, utan nätverkets starka opinionsbildning hade det inte funnits ett tydligt mandat för att stoppa byggplanerna kring sjön och utan deras vägran att vika ner sig i dessa långa och krävande domstolsprocesser hade det aldrig varit naturområdet som gick segrande ur striden i MÖD.

Politiker är folkets företrädare och företrädarna behöver veta vad folket vill. Därtill har vi en lagstiftning men eftersom politik handlar om att prioritera och göra avvägningar mellan olika värden testas och tänjs ibland lagstiftningens gränser. Det är därför just genom att ifrågasätta och överklaga som det säkerställs att de beslut som fattas är de rätta men det kräver tid, resurser och engagemang för att orka med och härda ut en sådan process. Så tack, Rädda Råstasjön och alla som har engagerat sig i frågan för allt ni har gjort och allt ni gör varje dag. Oavsett vad som sker framöver är detta är en segerns dag, låt oss alltid minnas den!

måndag 8 februari 2016

Invald i Kommunstyrelsen, Solnas mest entusiasmerande organ

Sedan januari 2015 har jag officiellt haft solnapolitiken som mitt jobb och Solna stadshus som min arbetsplats eftersom det var då jag formellt tillträdde uppdraget med den ytterst diffusa titeln "Övrig resurs om 15% av heltid (ej kommunalråd)" samt blev andre vice ordförande för den nyskapade Tekniska nämnden i kommunen. De månatliga arvodena för dessa uppdrag kombinerat med att sitta som ledamot i Kommunfullmäktige har möjliggjort för mig att ha politiken som ett halvtidsjobb och jag har vanligen tillbringat tre arbetsdagar i veckan i stadshuset. Detta, att kunna jobba ca 60% med drygt 15% lön, förefaller kanske inte helt logiskt men det förklaras av att Solnas arvodesnivåer för kommunalråd inte är av denna värld och det vore skamligt att dra likhetstecken mellan arvoderingsgrad och arbetstid. Jag tycker därmed att det är föredömligt att vi i Miljöpartiet i Solna har valt att fördela de medel vi får från kommunen på flera personer och jämföra lite mer med lönenivåer i samhället i övrigt än med politiker.

Men vad är egentligen en "övrig resurs"? Jo, det var det Solna fick kalla det när Miljöpartiet valde att dela upp en 80% kommunalrådsresurs på tre personer. Det är nämligen så att för att få titulera sig kommunalråd måste man ha en arvoderingsgrad på 50%, annars kan man, om man har en arvoderingsgrad på 30%, få titeln "gruppledare". Ett parti kan dock bara ha en officiell gruppledare och är man sitt partis enda kommunalråd och sitter i Kommunstyrelsen är man således även partiets gruppledare. När Miljöpartiet valde att dela upp 80% resurs på 50+15+15 fanns det alltså (uppenbarligen) ingen bättre titel för oss två som fick 15% kommunalrådsarvode vardera utan vi blev "övriga resurser". Informellt kan man helt enkelt säga att uppdraget som övrig resurs är att vara oppositionsråd på deltid fast utan rätt att kalla sig så.

Förra måndagen, 1 februari, trädde dock förändringar hos oss i Miljöpartiet i kraft. Min kollega Matilda Baraibar som varit min partner in crime på detta odefinierbara uppdrag har valt att avgå som övrig resurs och som ersättare i Kommunstyrelsen för att helhjärtat kunna satsa på sin forskarkarriär på Stockholms Universitet. Jag har därför fått förtroendet och äran från partiet att så här efter ett år ta över, växla upp och börja jobba heltid med politiken och jag valdes därför till de nya uppdragen på kommunfullmäktiges senaste sammanträde. När jag kom hem ikväll hittade jag dessutom i brevlådan de två protokollsutdragen ovan som intygar att jag har blivit invald som ersättare i KS och att jag numera kan titulera mig "övrig resurs om 30% av heltid (ej kommunalråd)".

Ikväll var det faktiskt även dags för mitt första möte med Kommunstyrelsen, Solnas mest entusiasmerande organ. Det står ju kommuner fritt att organisera sitt arbete så som de behagar och detta har Solna verkligen utnyttjat till max på klassiskt Solnapolitiskt manér: det ska vara effektivt. Ett sammanträde med kommunstyrelsen är sannerligen en uppvisning i tidseffektivitet, det är så tidseffektivt att det tar 2 timmar och 9 minuter. För hela förra årets 13 sammanträden. Nej, det är inget skämt, i genomsnitt tar ett möte under år 2015 10 minuter men några möten (t.ex. i juni, augusti, november och december) varade enligt protokollen endast 5 minuter. Idag verkade det ta sisådär 8 minuter att ta sig igenom den 24 ärenden långa föredragningslistan men jag får väl starta stoppuret för en mer exakt tidsåtergivning nästa gång. Vad hinner man egentligen, på riktigt, avhandla under ett möte av denna dignitet? Inte särskilt mycket, det går i stora drag till så att Kommunstyrelsens ordförande håller en repetitiv monolog i ultrarapid som lyder ungefär "Någon som vill yttra sig, svar nej, kan vi gå till beslut svar ja, kan vi besluta i enlighet med förvaltningens förslag svar ja" och så går man vidare till nästa fråga.

Det är inte så att jag är förvånad, att det är så här det ligger till har varit känt länge. Rimligheten i det är dock i högsta grad värd att ifrågasätta. Det jag tycker är särskilt anmärkningsvärt (och det gäller även för andra kommunala sammanträden) är det faktum att alla ledamöter och ersättare i kommunstyrelsen, totalt 18 till antalet, får arvode för varje möte. Mötesarvoden i Solna utbetalas per påbörjad fyratimmarsperiod, dvs. för ett möte som är mellan, säg, en minut och fyra timmar långt utgår samma arvodesbelopp (tidigare 782 kr, eventuellt har någon indexuppräkning skett efter årsskiftet för att följa kostnadsutvecklingen i samhället..). När 18 personer sitter i möte i åtta minuter ska Solna stad med andra ord betala ur totalt 14 076 kr i arvoden (arbetsgivaravgifter etc. ej inräknade). För de totalt 129 minuterna (enligt uppgift lika lång tid som det tar att titta på filmatiseringen av Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden") som Kommunstyrelsen sammanträdde under 2015 uppgår de totala mötesarvodena, förutsatt att alla politiker närvarade på mötena, till ca 183 000 kr.

Missförstå mig rätt, jag tycker inte att det är något fel med att politiker får arvoden för att gå på möten, det är trots allt något som möjliggör eller åtminstone underlättar för fritidspolitiker att ta tid från arbete och familj med mera för att lägga på förtroendeuppdraget och därtill hinna läsa in sig på omfattande handlingar etc. Jag tycker inte heller att man ska ha långa möten för mötets skull, men jag tycker att det är rätt förkastligt att det utgår så mycket arvode för att sitta och göra ingenting. Idag hade vi visserligen 1,5 timmes trevlig och bra workshop efter avslutat möte men trots att det borde kunna vara normen är det är enligt utsago ett exceptionellt undantag, något som i princip aldrig har förekommit i mannaminne. Den gängse ordningen är istället att efter de där fem, tio eller femton minuterna går alla hem, knappt 800 kr före skatt rikare som tack för att ha deltagit i ett slags välbetalt spel för galleriet. Det står visserligen i kommunallagen att en kommun måste ha en kommunstyrelse men man kan ju tycka att det kunde handla om lite mer än att bara formellt uppfylla lagkravet. Om inte vore det väl åtminstone klädsamt att det inte kostade skattebetalarna en massa pengar. 

tisdag 26 januari 2016

Obesvarade motioner och obesvarade frågor

Varje år i januari får kommunfullmäktige en redovisning av obesvarade motioner. Vid nästan varje sammanträde under ett år lämnas det ju in motioner från partierna med olika förslag som Solna stad föreslås genomföra och enligt kommunallagen bör en motion beredas så att beslut kan fattas inom ett år från det att den väcktes, och om så inte kan ske ska det årligen läggas fram en redovisning av de motioner som inte har hunnit beredas och fattas beslut om. Beredning av en motion innebär att den ska skickas på remiss till den eller de nämnder i kommunen som ansvarar för det verksamhetsområde som förslagen berör. Nämnden ska då yttra sig och komma med synpunkter kring hur förslaget ska hanteras och därefter blir det upp till Kommunstyrelsen att föreslå för fullmäktige att bifalla, avslå eller anse förslagen besvarade (i princip säga ja, nej eller "det här gör vi redan" - OBS! I Solna görs de mest kreativa tolkningar av vad begreppen innebär, men det är en helt annan historia..)

När man studerar den årliga redovisningen av obesvarade motioner är det alltså utifrån måttstocken att de bör klaras av på ett år som man rimligtvis bedömer det. Förra årets redovisning var rätt och slätt pinsam, det fanns till och med en motion från 2008 som inte hade hanterats, och det fanns mycket att beta av. Jämfört med den situationen är det i år betydligt bättre, men när man går igenom de motioner som har lämnats in under den här mandatperioden, dvs. sedan oktober 2014 fram till idag, finns det ändå en del frågetecken och varningsflaggor. I talarstolen lyfte jag därför fyra exempel på motioner där man undrar vad som hände, se bilden nedan. (Se debatten här, den pågår mellan ca 02.47-02.57 i klippet.)

Fyra exempel på motioner vars hantering kan ifrågasättas

Först tog jag upp fallet med en motion från Bergshamrapartiet (BEP) om adresser runt Bergshamra torg som skrevs i november 2014, alltså för 14 månader sedan. I maj 2015, sex månader senare, remitterades den till Byggnadsnämnden (eller snarare tjänstemannaorganisationen Miljö- och byggnadsförvaltningen) för beredning och då stod det i remissföljebrevet att ett svar skulle ges från nämnden till Kommunstyrelsen senast i slutet av augusti. Det var dock först i oktober som nämnden ens hade uppe frågan på dagordningen och fattade beslut. Sen dök motionen upp för beslut i KS i december och igår, 26 januari, hade vi i fullmäktige fått den tillbaka för slutgiltigt beslut. 

Nästa exempel är en motion från SD om slopande av p-avgift på kvällar och helger. Den motionen skrevs också i november 2014 och följde ungefär samma utveckling som BEP:s motion. Den skickades på remiss till Tekniska förvaltningen i maj 2015 och skulle behandlats senast augusti men där blev det först i december den kom upp i Tekniska nämnden. Sedan dök den i alla fall snabbt upp i KS och igår, första KF därefter skulle den komma upp för beslut (men igår stod så många ärenden på dagordningen att den inte hanns med utan kommer att behandlas i februari). 

Det finns även en motion från S om luftföroreningar som lämnades in i december 2014 och som enligt handlingarna i ärendet om obesvarade motioner har remitterats till Stadsledningsförvaltningen. När så skedde är dock oklart för den informationen står inte att finna någonstans och när beredningen ska vara färdig framgår inte med mer än att den “beräknas besvaras första halvåret”. Det kan med andra ord ta uppåt totalt 1,5 år att bli klar med handläggningen av den motionen. 

Slutligen har V i januari 2015 lämnat in en motion om införande av modellen "bostad först".
Denna remitterades till Socialförvaltningen i augusti 2015. Svar skulle ha lämnats till KS månaden därpå men än så länge, fyra månader efter deadline, har frågan fortfarande inte varit uppe på dagordningen i Socialnämnden och eftersom den inte kommer upp på mötet som de har ikväll heller lär nämndberedningen blir något halvår försenad, minst. 

Ser man till dessa motioner finns det alltså en gemensam nämnare i att det har tagit sex till sju månader för frågan att ens komma vidare från Stadsledningsförvaltningen till berörd nämnd för beredning, om de ens har skickats den vidare alls efter att den anmäldes i Kommunfullmäktige. Då har man med andra ord redan hunnit avverka halva den tid man enligt kommunallagen bör ha på sig och detta utan att ens åstadkomma någon verkstad. Vidare förefaller det finnas en trend av att nämnderna inte behandlar motionerna inom den uppsatta tidsramen, det kan utifrån ovanstående exempel ta två till fyra månader extra innan det efterfrågade svaret kommer. Det här tycker jag är oroväckande och jag ville därför på gårdagens sammanträde få ett svar på varför det ser ut på det sättet. Vid det här laget borde jag kanske ha blivit så pass rutinerad att jag själv inser att sannolikheten att få ett svar på en explicit fråga ställd till kommunstyrelsens ordförande Pehr Granfalk är ungefär densamma som sannolikheten att man vinner miljonvinsten på Triss. Kanske har jag därmed sett för många reklamer från Svenska Spel för jag håller ändå fast vid önskedrömmen om att "plötsligt händer det!" (eller med en annan synvinkel på saken, en förväntan om viss vanlig hyfs). Men inte heller denna måndagskväll hände det, det enda Pehr uttalade sig om var någon slags malplacerad pik till utbildningsministern som, mig veterligen, inte var i rummet och ännu inte har fått mandat att styra över handläggningsprocessen för motioner i Solna (kanske har han dock några tips, jag har inte frågat). 

Jag fick helt enkelt gå en vända till upp i talarstolen för att utkräva svar på varför Solna hanterar sina motioner på det här sättet. Många gånger finns det ju logiska förklaringar till saker och ting och det är ju alltid välkommet med seriösa svar på frågor som ställs, inte raljerande över för ämnet helt irrelevanta aspekter. Sen kan man förstås välja att i sakfrågan se det som att det inte är någon fara om det tar 14 månader istället för 12 att behandla en motion, men det som faktiskt är helt obegripligt för en som inte har insyn i processerna bakom kulisserna är att en motion kan existera i någon slags limbo i ett halvår efter att den har anmälts i fullmäktige. Vad kan det rimligtvis finnas för vettig anledning till att en motion inte remitteras till berörd nämnd direkt? Vad händer med den dessförinnan? Jag poängterade att det är ju inte direkt är 1500-talet längre så det är ingen stackare som måste rida till häst med pergamentrullar under armen i flera veckor för att överlämna beskedet, det är ett elektroniskt dokument som ska skickas från ett rum i huset till ett annat. Om t.ex. Bergshamrapartiets motion om adresser, som nu har tagit 14 månader att få igenom hela beredningsprocessen, inte först hade legat på någons skrivbord eller ute i cyberrymden i ett halvår hade ju handläggningstiden, allt annat lika, kunnat kortas till åtta månader. Jag kan förstå att en motion, när den väl kommer till nämnden eller förvaltningen, där blir liggande ett tag eftersom den ska konkurrera med annan verksamhet och beredning av motioner som remitterats tidigare, att det tar lite tid att utreda och skriva fram underlag etc. men att det skulle ta ett halvår att ta reda på vilken nämnd som hanterar frågan om namngivning av gator eller att skicka ett mejl till Byggnadsförvaltningen har jag svårt att tro.

Det finns för många oklarheter i hur motioner egentligen hanteras i Solna stad, det verkar inte ske på ett särskilt konsekvent vis och det är obegripligt varför minst lika stor tid förefaller gå åt att göra ingenting som åt att faktiskt bereda motionerna. Detta anser jag är mycket problematiskt och det är något som definitivt behöver styras upp. I vanlig ordning var det dock ingen i Alliansen som gav något medhåll för detta (ingen yttrade sig igen efter Pehrs korta inspel som knappt ens berörde mitt inlägg), de verkar nöjda och belåtna med att man gör som man vill trots skrivningen i kommunallagen och trots de uppenbara demokratiska bristerna med hanteringen. Inget nytt under Solnasolen med andra ord. 

Hur man inte löser några trafikproblem år 2016

Utöver en het debatt om bostäder och arbetsplatser (vem vill göra Solnapolitikens film à la "Alien vs Predator" eller "Freddy vs Jason" i form av det spännande dramat "Bostäder vs Arbetsplatser"? Någon? Nej  ingen, det ante mig..) bjöd gårdagens fullmäktige på en förutsägbar debatt om Huvudstaleden i tunnel (aka "60-talet vs Vi som har gått vidare i livet"). Bilvägen Huvudstaleden och dess eventuella tunnelförläggning är ju något som har debatterats i sisådär ett halvt sekel och vägbyggesivrarna har alltså ännu inte gett upp idén, något som exemplifierades av det faktum att debatten i frågan igår blev runt 45 minuter lång (20% av mötets tid och detta var en av ca 25 frågor som avhandlades under kvällen). Se debatten här, den pågår ca 01.45-02.30 i sändningen.

Det föreligger redan ett regeringsuppdrag om att Trafikverket ska utreda frågan om Huvudstaleden i tunnel och nu har det tecknats en principöverenskommelse mellan Solna stad och Trafikverket om utbyggnad av järnvägsspår för Mälarbanan genom Huvudsta där ännu en utredning om bilvägen har kommit med på ett hörn. Det är ytterst oklart varför så har skett eftersom Trafikverket i sina yttranden om Solnas nya Översiktsplan har varit kritiska till Huvudstaleden och visat ett mycket ljummet intresse för frågan. Precis som vi i MP konstaterar de att vägen inte kommer att lösa några problem, istället för att minska trafiken kommer tunneln snarare öka antalet körda fordonskilometer och vad gäller att frigöra mark i Huvudsta för byggnation finns sådan ändå. Trafikverket har också varit tydliga med att poängtera att Huvudstaleden i tunnel bara är ett kommunalt intresse, inte något regionalt eller nationellt som Mälarbanan är. Eftersom arbetet med Mälarbanans utbyggnad dessutom har pågått på riktigt sedan 2003 är den högaktuell och inte något som bör samordnas med ett arbete med Huvudstaleden. Hur Solna har fått Trafikverket att trots detta skriva på papper om att utreda tunneln kan man fundera över, kanske har det att göra med att Pehr Granfalk (M) förra året gick ut och uttalade sig i lokaltidningen Vi i Solna om att Solna tänkte vägra låta någon bygga järnväg genom kommunen om man inte fick Huvudstaleden i utbyte, något han sa "Vi är beredda att driva det här hur långt som helst. Det ska mycket till innan man kör över oss" om (artikeln i Vi i Solna finns här)

Miljöpartiets kommunalråd Bernhard Huber gick upp i debatten och ifrågasatte rimligheten i överenskommelsen mot bakgrund av detta och påpekade att det centrala i överenskommelsen inte är byggandet av Huvudstaleden i tunnel utan hur utformningen av tågspåren i Huvudsta kommer att ske för att minsta möjliga intrång i stadsrummet ska åstadkommas och för att störningarna för befintlig och tillkommande byggnation ska minskas. Dessutom lyfte Bernhard att det viktigaste att få i utbyte mot järnvägsbygget istället borde vara en pendeltågsstation i Huvudsta, ett nytt stopp mellan stationen på Odenplan och den i Sundbyberg, något som skulle vara guld värt för Solnaborna.

Den bilkramande Alliansen kunde, som förväntat, inte förstå våra invändningar mot att år 2016 planera för ytterligare vägbyggen. Den f.d. kommunstyrelseordföranden Lars-Erik Salminen gick exempelvis upp i talarstolen och viftade stolt med en pamflett från år 1990 som redogjorde för alla positiva effekter med en tunnel i Huvudsta. Han ifrågasatte också vårt (och därmed indirekt Trafikverkets) uttalande om att trafiken inte minskar med bygget och hänvisade till vad som hände när man stängde Götgatan för trafik - det blev jättelugnt och skönt för all trafik körde istället på Södra Länken. Snacka om att ha missat poängen. Jag kände att det var läge för en lite folkbildande insats och gick upp i talarstolen och tog då tillfället i akt att poängtera att även om jag som är född 1990 känner mig ung känns det inte helt aktuellt att referera till information som är 26 år gammal när det gäller trafik- och infrastrukturfrågor.

Att trafiken har minskat på en specifik gata är ju inte det relevanta i frågan. Det Miljöpartiet oroas över är det faktum att politiker, år 2016, fortfarande strävar efter att lösa trafikproblem genom byggandet av nya vägar och att bara flytta runt problemen. Vi oroas över klimathotet som alla vid det här laget borde känna till (om någon har missat det har vi ju exempelvis fått ett nytt globalt klimatavtal som kräver aktion) och det handlar därför om att se helheten, att se hela trafiksystemet, och där jobba hårt för att minska den totala trafiken och utsläppen av växthusgaser. För att stadens, regionens och landets transportsystem ska fungera effektivt behöver andelen resor som görs med bil minska, något som också har att göra med frågan om utrymme när bilarna står stilla och som inte löses oavsett bilarnas drivmedel. Och när man säger att trafiken behöver minska är det med andra ord inte detsamma som att fossieldrivna bilar kan flyttas till en plats där de inte syns men fortfarande existerar och fortfarande spyr ut klimatpåverkande avgaser. Klimatutsläpp blir nämligen inte verkningslösa för att de tunnelförläggs. Lärdomen från tidigare projekt där köer har försökt ”byggas bort” med nya trafikleder är dessutom att trafiken på de äldre lederna inte minskar utan att de nya lederna istället snabbt fylls med trafik. Det är väl knappast någon rocket science att ett ökat utbud här driver upp efterfrågan, om det finns många vägar att köra på och om det upplevs som ett smidigt transportsätt kommer fler människor att ta bilen, tvärtemot hur vi vill att utvecklingen ska se ut.

Anna Lasses från (C) ifrågasatte detta och menade på att en ny biltunnel visst borde gå att förena med de klimatpolitiska målen eftersom vi år 2030 "förhoppningsvis kanske" har en fossilfri fordonsflotta. Jag låter de tveksamma orden tala för sig själva, det är inte rimligt att ge upp vår avgörande roll som politiker när det gäller stadsplanering bara för att man hoppas på att nationella målsättningar ska uppnås genom tekniksprång eller liknande, det krävs aktiv styrning och vägval på alla nivåer. Sen var Samuel Klippfalk (KD) uppe i talarstolen och sade att Miljöpartiet har drabbats av "tunnelseende" när vi påpekar att trafiken kommer att öka vilket han menar att den kommer göra oavsett. Eftersom frågan har debatterats sedan 60-talet tyckte han att det nu är dags att sätta ned foten, sätta spaden i marken och "se ljuset i tunneln". Man måste ge Samuel cred för att hans fyndiga uttalanden och jag håller med om att det verkligen är dags att sätta ner foten. Det är dags att sätta ner foten och säga att nej, vi kommer inte upprepa samma misstag som har gjorts i decennier och bara bygga ut, bygga ut och bygga ut bilvägarna. Vi sätter ner foten och ser att en modern och hållbar stad kräver en ny stadsplanering som inte sätter bilen i centrum utan som istället skapar incitament för en annan typ av resande. Jag tänker definitivt inte skämmas för att jag är med i ett parti som företräder en modern stadsbyggnads- och trafikplaneringsvision där det inte ingår att bygga nya vägar mitt i en Sveriges till ytan tredje minsta kommun, tillika en stad mitt i Stockholmsregionen och med oerhört god tillgång till kollektivtrafik. Det är denna kollektivtrafik och andra hållbara resvanemönster som vi ska stimulera för att lösa trafikproblemen och bygga en trevlig och attraktiv stad, inte nya vägar. Om det är att betrakta som tunnelseende, då får man nog helt enkelt omvärdera den tidigare negativa laddningen i ordet och tacka för komplimangen.

Och vad gäller Trafikverkets utredningar: det är ju känt att utredningsväsendet ibland fungerar som ett välanvänt och välkommet svart hål där man kan göra sig av med sånt som man inte riktigt vill hantera, förhoppningsvis är det här exempel på en sådan situation.