fredag 13 mars 2015

En skam för samhället och idrottssverige

I måndags kväll kom nyheten att Sofia B Karlsson, projektledare för "Fotboll för Alla" och CSR-ansvarig, slutar sin tjänst hos AIK fotboll efter hat och hot. Beskedet är lika tragiskt som det är upprörande och nästan lika tragiskt och upprörande är det faktum att man tyvärr inte riktigt förmår bli förvånad över det Sofia blev utsatt för. Detta är Sverige år 2015 och den sjuka sanningen är att detta verkar vara vad man kan vänta sig så fort man engagerar sig för något eller har en åsikt, särskilt när det handlar om att man vill motarbeta rasism, sexism, homofobi, transfobi eller andra förtryckande strukturer. Gud förbjude att man dessutom är kvinna. Det är fruktansvärt och det är samtidigt fullkomligt obegripligt, för hur kan det vara så provocerande att försöka göra världen lite bättre? Att det finns människor där ute som inte tål att andra försöker göra vårt samhälle lite tryggare, lite öppnare, lite mer inkluderande är för mig en gåta. Fotboll för alla är ett imponerande projekt, ett föredöme för klubbar både inom fotbollen och andra idrotter att ta efter och det är en skam för samhället och idrottssverige att frontfiguren för detta viktiga arbete har blivit behandlad på det här sättet.

 Idrotten har en viktig roll i samhället, den har inte bara ett underhållningsvärde och är heller inte bara en källa till pengaflöden av astronomiska mått, idrotten fostrar även barn och ungdomar och kan stärka dem som människor. Jag har själv en bakgrund inom friidrott, en sport som jag började med som 7-åring, och min erfarenhet är att idrotten är en mötesplats och en skola vars fördelar och lärdomar sträcker sig långt bortom de sportsliga prestationerna och det positiva med att få regelbunden motion. Träningar och tävlingar är sociala sammanhang där barn och unga träffar nya människor, både jämngamla klubb- och träningskompisar men också föräldrar, tränare och andra med den gemensamma nämnaren att man är intresserade av samma idrott. Här behöver det inte spela någon roll vem man är i andra sammanhang - inte om man i skolan är den som går ensam utan kompisar på rasten eller om man har taskiga hemförhållanden, idrotten kan vara en fristad från sådant och en arena där man skapar sig en ny identitet och blir förknippad med något annat. Man lär sig samarbete och bygger relationer, man lär sig att hantera medgångar och motgångar, man lär känna sin kropp och sina gränser och bygger upp en mental styrka som kan hänga med en hela livet och vara oerhört värdefull. För många kan idrotten bidra till att skapa en viljestyrka så stark att man vägrar ge upp förrän man har nått sina mål.

Men det som AIK och Sofia har uppmärksammat genom projektet Fotboll för alla är att idrotten för många kan vara något helt annat än detta. Idrotten är inte alltid för alla. Precis som i andra delar av samhället, i andra sammanhang vi befinner oss i, finns det även inom idrotten diskriminering, mobbing och negativa strukturer som fråntar barn och unga möjligheten att uppleva träningar och tävlingar som en stärkande och utvecklande fristad. Detta måste alla som verkar inom idrotten bidra till att stoppa, precis som vi jobbar med att motverka diskriminering på arbetsplatser för att ingen ska nekas eller hindras från att utöva ett jobb på grund av sin religion, etnicitet, sexuella läggning, könsuttryck eller något annat ska detta inte heller få hindra någon från att utöva den idrott man vill. Idrotten fostrar barn och ungdomar och därför är det oerhört viktigt att jobba aktivt med de frågor som lyfts i detta projekt. AIK går genom projektet Fotboll för alla med sitt normkritiska material och även med sin "uppförandekod" AIK-stilen i fronten för detta viktiga arbete och det borde hyllas. Det var därför med sorg och ilska jag tog emot beskedet att Sofia B Karlsson slutar hos AIK.

Jag har själv blivit utsatt för hat och hot och även om mina upplevelser är mil från det som Sofia och många andra har fått utstå gör det ändå att jag kan förstå lite av hur det påverkar en som människa. Jag har fått en försmak av hur livet förändras när man slutar svara i telefon så fort det ringer från ett nummer som inte finns sparat, jag minns hur det är när man blir misstänksam så fort brevlådan öppnas, även om det bara är brevbäraren som kommer med veckans Mitt i Solna, jag vet hur alla verbala angrepp och påhopp kryper in under skinnet på en trots att man försöker slå dem ifrån sig. Jag hoppas att vi en dag får leva i ett samhälle fritt från diskriminering och mobbing, ett samhälle där ingen blir trakasserad eller hotad för sina åsikter. Idag känns det tyvärr som en mycket avlägsen utopi men en sak är säker, vi når aldrig dit utan människor som Sofia som kämpar för det de tror på.

Jag avslutar med ett citat av sångerskan Kathleen Hanna

When you speak up about any sense of unfairness or injustice, you're told that you're overreacting, you're too angry, too silly - shut up already. It takes a tremendous amount of fortitude to be able to live in this world as a woman, let alone a woman who wants things to change.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar